Svämmar över.
I dag händer det så mycket bra saker att jag känner att jag svämmar över av lycka!
1) Börjat på 75%. Jippiiiii!
2) Alla prover ser bra ut, även cellceptkoncentrationen så nu ska jag sänka kortisonet till 3.75 mg!!!
3) Vi har smockat i oss semlor med chokladcreme i.
4) Jag har fått mitt Dremel multiverktyg och testborrat i glas och det gick jättebra. (på frihand, jag kunde!)
5) Det ligger två tidningar bredvid mig i soffan, Jeanne d´Arc Living och 101 ideér.
6) En vacker vit hortensia väntar på att sättas i kruka.
7) Jag har fått tillbaks aptiten så nu kanske jag kan gå upp ett kilo eller två.
Det är så skönt att känna att livet relativt normalt igen! LYCKA!
Stora kramar från Malin
Lugg
Jobba, jobba, jooobba!
Jag tror att det kommer gå bra de veckorna när det inte händer så mycket på fritiden och att de veckor när det är sjukhusbesök, provtagningar osv blir tuffare. Vet inte riktigt hur jag ska pussla i hop det när jag ska göra vissa undersökningar, inte så kul att ta ledigt varje gång men jag hoppas att det blir färre och färre undersökningar som tar lång tid.
Börjar på 75% den 1/2 så håll tummarna för mig att det kommer gå bra! Jag vill så gärna klara av det här!
Malin
Tur och retur till akuten.
De erbjöd mig att vara kvar över natten men iom att de inte skulle göra något mer än att ta febern med jämna mellanrum och ha lite koll på mitt allmäntillstånd tyckte jag att jag hade det bättre hemma. Jag känner min kropp så pass bra att jag vet när jag blir sämre + att jag tempar regelbundet själv.
Jag har nog aldrig blivit så grundligt undersökt av någon läkare förut! Han kollade verkligen allt! Tryggt!
Så vad är det då? Mår fortfarande lika dåligt som i går. CRP var aningens högt och liksaså ett inflammationsvärde. Antingen så är det ett virus som ligger och mumlar runt i kroppen. (mina mediciner kan ju kamouflera symptomen) eller så är det något som "är på uppgång" dvs något som ligger och pyr i kroppen men som ännu inte brakat lös. Ja, eller så är det något helt annat. Hade ju inte varit första gången det händer något i min kropp som gör att läkarna slår ut med armarna och inte har en aning om vad det är. De är ju inte mer än människor!
Hur som helst, en stor ros till akuten på NÄL!
Nu väntar en rykand kopp kaffe på mig och sedan ska jag krypa ned i sängen och vila!
Kram på er från Malin (som har finfina levervärden!)
Beslutsångest och tallrikshylla.
-Jaha och hur är det med dig då? (trolig kommentar av läkaren)¨
- Jo, jag känner mig märklig, matt i kroppen, benen bär mig inte riktigt och ögonlocken hänger. Jag har inte feber men ligger på 37.5 och det är förhöjt för mig. Det kliar kanske lite i handflatorna och under fötterna med fast det kan vara för att jag inbillar mig att levervärden är dåliga...
Hypokondriker! Så skulle han förmodligen inte säga men det är så jag känner. Jag menar hängande ögonlock hur ska han kunna veta att det är det bästa tecknet att kolla efter när jag blir sjuk?
Samtidigt vore det surt om jag inte lämnade prover och sedan gick och dog av någon löjlig infektion eller avstötning bara för att jag var rädd för att bli stämplad som en hispig patient. Hmm, what to do?
Så nu tänker jag förtränga det tills i morgon och istället tänka på min tallrikshylla. Jag har gjort en skiss och nu tänker jag så det knakar på var man skulle kunna ha som bas. Jag har tänkt mig som en låda, eventuellt en låda till en byrå. I den ska jag sätta små hyllplan och lister som stoppar tallrikarna.
Just nu finns det ingen möglighet att ens borra ett hål för källardörren är omöjlig att öppna så jag har tid på mig att tänka hur jag vill ha hyllan.
Ska bli ett spännande projekt!
Kram /Malin
Risig.
Tänk att ha en STOR skål och sedan bara vräka i sig! Mmmm! Det hade nog varit den bästa medicinen. Men eftersom det förmodligen inte kommer komma en påse flygande till mig hur mkt jag än önskar det så får jag skåpsråtteleta efter något annat att tugga i mig.
Skumt.
När man blir en ingen.
Förra gången jag lades in på Sahlgrenska bestämde jag mig för att ha mascara varje dag, det höll tills dess att jag hade kanyler överallt, inte helt lätt att sminka sig smakfullt när man dels knappt kan böja armen och dels är så fullproppad med kortison att händerna lever sitt egna liv med kraftiga skakningar.
Att jag ville sminka mig beror inte på fåfänga utan på att man blir just INGEN på sjukhus. Malin försvinner och jag blir en patient. Det de vet om mig är att jag är en levertransplanterad, stomiopererad patient med en avstötning. Allt som är JAG är borta, min familj, mina intressen, min humor. Till och med min stil är borta för jag hasar liksom alla andra runt i vita kläder (fast i mitt fall i regel 40 kg för stora i storleken, varför finns det oftast bara kläder i 80-90 kg kvar?) och en blå missklädsam kardigan i mjukistyg.
Jag minns så väl när jag var på återbesök efter transplantationen. I hissen upp mötte jag en sjuksköterska som hade haft mycket hand om mig. Vi hejade och efter ett tag tittade hon till på mig och sa men det är ju du! Hon kände alltså inte igen mig när jag var jag. Smink, privata kläder och förmodligen lite piggare än förra gången vi sågs.
Vet inte ens vad jag vill säga med detta, egentligen ingenting förutom att jag är tacksam över att få vara någon istället för ingen. Att jag kan gå till mitt jobb där kollegorna känner både mina dåliga och bra sidor, att jag kan träffa vänner och familj som ser mig med allt vad jag är.
Kramar från Malin
Nyårslöften?
Däremot så har jag ett gäng önskningar som jag hoppas på 2011.
Att Kajsa är frisk, att hon kommer må bra och tycker det blir roligt att börja i förskoleklass.
Att jag och Anders får fortsätta vara lyckliga tillsammans.
Att alla nära och kära får vara friska.
Att jag får ett bra år utan sjukhusvistelser och att jag bli så pass pigg att jag klarar 75%.
Att jag får omge mig med människor som fyller på energi och glädje.
Jag önskar er alla ett fint 2011!
Ansiktsmask, ugnskurvor och klimakteriet.
På tal om goda saker så har jag gjort en ofrivillig ansiktsmask! Tydligen hamnade inte alla kinapuffar i munnen utan hade smetats ut i min panna! Hur hamnade en kinapuff i pannan? Känner mig ovanligt len i hyn och luktar chokladigt gott så helt fel kunde det ju inte vara i alla fall!
Har allvarliga funderingar på om mina knäveck är i klimakteriet. Fryser jättemycket när jag går och lägger mig men vaknar varje morgon av att jag är svettig i knävecken! Ok om jag hade svettats på ett normalt ställe men seriöst...knävecken? Jaja, nog om mina svettiga knäveck!
Granen är klädd och står där så snällt och lyser upp i mörkret. Den är inte alls så där stilren och organiserad utan en salig blandning av smått antika saker och nygjorda Kajsagrejer med pärlor i alla möjliga färger. Egentligen vill jag ha en gran med rött, gult och brunguldiga saker i men jag inser att det faktiskt inte är så viktigt just nu. Just bara för att det är K som har gjort de flesta sakerna i granen så är den fantastiskt fin precis som den är!
Som ett gemensamt kvällsprojekt så har A och jag ställt in ugnen och läst in oss på hur vi ska fusa glas på bästa sätt. Miniräknare, pillade på knappar och mycker googling och nu hoppas vi att det kommer fungera. K har fått lägga ihop glas och så fort vi har en heldag hemma ska det brännas.
Sov gott!
Traditionellt tunnbrödsbak hos mormor.
Bilderna är med några undantag tagna av Jessica. Vår egna pressfotograf!
Mor och dotter kavlar.
Ingapinga gör ämnen.
Man måste kruskavla med.
...och nagga. Hjärtat är upplagt på BAKEFJÖLEN.
Är man mycket liten kan man bli lite trött av att baka, då får man ta en powernap.
Sedan orkar man lite till.
Man måste ha koll på hur man knådar degen.
Färdiga att baka ut.
Jessica introduceras i baket...och får godkänt! Då blir Simon är här glad:
Här bakas spöken. Alla som inte är med får ett.
Peter var en jäkel med kaveln.
Mormor!
Moster.
Mamma
Ingemar var snäll och gav mig fotmassage väldigt länge!
Linda var också med men hon fastnade inte på bild!
I morgon är jag ledig från jobbet och ska titta på Kajsa när hon är lucia. På eftermiddagen ska vi uppvakta pappa som fyller 60 år!
Hej svejs.
Ett tag sedan
Nu ligger jag i soffan och varvar ned, har jobbat kväll och då är jag alltid superpigg när jag egentligen ska vara trött.
Tiden har sprungit i väg och jag har inte haft tid att skriva. I helgen firade jag min kommande födelsedag med Anders släktsida. En mycket trevlig kväll, brukar bli det när vi träffas.
Gjorde ju en grej som jag aldrig gör, lagade både huvudrätt och kakan till kaffet utan att ha testat det innan. Som tur var så blev både kyckliggrytan och chokladkolakakan goda! Har en stor bit kaka kvar i kylen, får nog ta med den till jobbet i morgon. Fick så fina presenter och kände mig verkligen uppvaktad.
I går var vi på NIF-uppvisning. Alla Trollhättans gymnaster visade vad de har lärt sig under under terminen. Kajsa var så söt när hon gjorde kullerbyttor och rullade på mattor. Jag var så nervös innan det började men hon var kolugn. När hon kom utgåendes blev jag så där löjligt mammastolt att det nästan kom några tårar. Allt gick bra och efter att ha tittat en stund på de andra åkte vi hem och fikade med mamma.
Veckan bjuder på gympaavslutning och provtagning. Skulle gjort det idag men orkade inte så jag ställde om klockan och somnade om. Fast det är ok, onsdag är inom det bestämda tiden, dvs att jag ska ta prover varannan vecka.
Nu är det dags att borsta tänderna och försöka sova, börjar tidigt i morgon!
/Malin
Min morfar
Min morfar var en rätt cool man!
Han hade verkligen glimten i ögat och skämtade massor. Även den sista tiden när han egentligen bara var en blek kopia av sig själv så kunde det helt plötsligt blixtra till i ögonen och
han var den mannen han en gång var.
Jag saknar honom, jag saknar den han var innan
han blev glömsk och sjuk.
Det är underbart att man har fått samla så mycket minnen av människor, saker man delat, små bitar av någon annans liv. Även om man bara möter en människa en enda gång så kan det påverka en oerhört. Ibland tror jag att man har levt flera liv, jag kan träffa en människa och genast känna samhörighet med personen-som att vi redan kännt varandra i flera år.
Anledningen till att jag kom att tänka extra mycket på morfar nu är att vi gick igenom en påse med slipsar som jag fick. De luktade morfar, lite tobaksrök och rakvatten. Precis som han luktade när jag satt i hans knä när jag var liten.
På de stora kalasen (oj vilka kalas man hade på landet förr!) så satt jag med honom när gubbarna spelade poker. Vi var så lyckligt lottade att mormor och morfar bodde på en gård. De hade en stor trädgård som prunkade av blommor och träd, ett trädgårdsland som innehöll det mesta. I ladugården fanns det grisar. Jag och syrran hade små overaller som vi drog på oss innan vi sprang ut till morfar och hjälpte till att mata grisarna. På höloftet hoppade vi i höet och letade efter kattungar när det var tid för det.
Det var lyx att få växa upp så och att få ha en så fin morfar!
Mormor och morfar
Treårsdag.
Det är idag tre år sedan jag fick min nya lever, tre år sedan någon dog och jag fick möjligheten att leva. Jag var döende, kroppen höll på att lägga av.
Jag sov, sov och sov och orkade knappt inget annat. Det gick så långt att jag kände döden i kroppen, jag kände hur jag förgiftades av att kroppen inte renades.
Så ringde de och vi for i ilfart till sjukhuset. Utanför operationsrummet tog jag Anders hand en sista gång och försökte att i några få ord få sagt allt det där som man vill säga om man inte vet om man överlever eller inte. Jag överlevde och jag lever, tre år har gått och tre år har jag fått. Bonusår, övertid, min tid att leva.
Det har bitvis varit tufft, det har ibland känts som att jag inte orkar en dag till men det finns så mycket att leva för, inte minst lilla K.
Det här är en dag som är fylld med så många känslor, jag vill gråta när jag tänker tillbaks till dagen de ringde, det bubblar upp så många minnen. Hur det kändes, telefonsamtalen till nära och kära, rädslan blandat med lycka att jag fick en chans.
I dag tänder vi ett ljus för min donator och dennes familj. Många tacksamma tankar till den eller de som tog beslutet. Jag är så tacksam över att få leva, över att få vara mamma, fru, dotter, syster, vän och allt det där andra som hör livet till.
Idag tänder vi ett ljus och sedan äter vi tårta… för jag fyller faktiskt tre år idag!
Jag, en röksvamp?
För att variera mig har jag nu köpt en knallrosa mössa.
Fy vad svinkallt det är! Vaknar flera gånger per natt för att jag fryser! Nattlinne, täcke och filt räcker tydligen inte så i natt åker strumporna på och min varmvattensflaska fram!
Åh, måste ju berätta vad jag hittade på ICA Maxi idag. En konstgjord minigran som var så där operfekt spretig. Blev jättefin i min höganäskruka som står i köket. När det knappt syns att den är konstgjord är jag nöjd, inte allergiframkallande och barrar inte. Perfekt!
Måste bekänna att jag har skrivit fel i recptet på chokladkakor. Förlåt om någons kakor har blivit totalt misslyckade. Har ändrat temperaturen till 175 grader nu istället för 125 som det stod. Tack Helené för att du uppmärksammade mig om detta!
Måndag
Börjar jobba halv 8 i morgon så det får blir en tidig kväll. Känns nästan som att jag kommer få svårt att ta mig ur K:s goa säng när jag nattar henne!
Sov gott!
Vård av barn och vård av mig.
Är väldigt sugen på att pyssla med något men jag har total idétorka så jag ligger kvar här och tittar på Kajsa som påbörjat ett kojbygge under trappan, ska bli tårtkalas där inne för Sötis, Bäis och Voffis.
Dagens mål är att fixa lunch och bläddra i två jultidningar som jag fått låna av Suss. Lagom krav på en slö dag tycker jag!
.JPG "Klicka på bilden för att förstora!")
Önskar att jag hade den här hemma så jag kunde få lite inspiration. Skitans att jag inte kan åka till Maxi nu!
Shoppat inför lördagens party.
Shorts, halsband och stövletter. Tant blir nog riktigt piffig!
Jag var en liten stund på Överby med Linda och Emma, letade efter byxshorts men de flesta var för vida. Vero Moda hade en snygg modell men de var lite, lite för vida. Stort + dock för en otroligt hjälpsam expedit.
Hittade till slut ett par på Kappahl, stl 170 för 65 pix. Bättre kan det inte bli!
Nu håller jag tummarna för att jag kan gå på lördag, vill så gärna! Hela helgen är vikt åt det, vila inför, ha extremt kul och vila efteråt.
Kanske inte så konstigt att jag mått dåligt!!!
När han ringde hade han fått svaret på min cellceptkoncentration, jag låg dubbel så högt som jag borde! Alltså DUBBELT! Till saken hör att det är just den medicinen som gör mig deppig. När jag var utan den innan avstötningen mådde jag mycket bättre. Tur att jag inte fått någon skum infektion när jag varit så immunnedsatt.
Nu halveras dosen, jag ska lämna prover varannan vecka så att inte levern får tokspel när vi sänker + göra en nu koncentration om en månad.
Nu håller jag tummarna för att detta som gjort mig trött, tänk om det är så enkelt att få bli lite piggare och gladare. Det skulle göra mig väldigt, väldigt lättad! Kommer ta några veckor till en månad innan cellceptenhalten har planat ut i kroppen så jag får kämpa på ett tag till men nu finns det i alla fall hopp!
Vag gör dig lycklig?
Tänkt vilken tur vi hade att det var just Pytte som fanns i magen!
Så oerhört lycklig över att vi hann skaffa henne!
Dessutom har jag en massa fina människor i mitt liv som tillför mig så mkt! <3
Nu ska jag mysa ihop mig med väldens finaste man och bara vara.
