iminagommor

Det är idag tre år sedan jag fick min nya lever, tre år sedan någon dog och jag fick möjligheten att leva. Jag var döende, kroppen höll på att lägga av.
Jag sov, sov och sov och orkade knappt inget annat. Det gick så långt att jag kände döden i kroppen, jag kände hur jag förgiftades av att kroppen inte renades.

Så ringde de och vi for i ilfart till sjukhuset. Utanför operationsrummet tog jag Anders hand en sista gång och försökte att i några få ord få sagt allt det där som man vill säga om man inte vet om man överlever eller inte. Jag överlevde och jag lever, tre år har gått och tre år har jag fått. Bonusår, övertid, min tid att leva.
Det har bitvis varit tufft, det har ibland känts som att jag inte orkar en dag till men det finns så mycket att leva för, inte minst lilla K.

Det här är en dag som är fylld med så många känslor, jag vill gråta när jag tänker tillbaks till dagen de ringde, det bubblar upp så många minnen. Hur det kändes, telefonsamtalen till nära och kära, rädslan blandat med lycka att jag fick en chans.

I dag tänder vi ett ljus för min donator och dennes familj. Många tacksamma tankar till den eller de som tog beslutet. Jag är så tacksam över att få leva, över att få vara mamma, fru, dotter, syster, vän och allt det där andra som hör livet till.
Idag tänder vi ett ljus och sedan äter vi tårta… för jag fyller faktiskt tre år idag!