När man blir en ingen.

Jag har just läst om en vän som spenderar mycket tid på sjukhus, jag ser bilder på henne i anonyma sjukhuskläder. Vita rockar, vita lakan, sterilt. När man ligger där blir man en del av massan, man blir någons jobb.

Förra gången jag lades in på Sahlgrenska bestämde jag mig för att ha mascara varje dag, det höll tills dess att jag hade kanyler överallt, inte helt lätt att sminka sig smakfullt när man dels knappt kan böja armen och dels är så fullproppad med kortison att händerna lever sitt egna liv med kraftiga skakningar.

Att jag ville sminka mig beror inte på fåfänga utan på att man blir just INGEN på sjukhus. Malin försvinner och jag blir en patient. Det de vet om mig är att jag är en levertransplanterad, stomiopererad patient med en avstötning. Allt som är JAG är borta, min familj, mina intressen, min humor. Till och med min stil är borta för jag hasar liksom alla andra runt i vita kläder (fast i mitt fall i regel 40 kg för stora i storleken, varför finns det oftast bara kläder i 80-90 kg kvar?) och en blå missklädsam kardigan i mjukistyg.

Jag minns så väl när jag var på återbesök efter transplantationen. I hissen upp mötte jag en sjuksköterska som hade haft mycket hand om mig. Vi hejade och efter ett tag tittade hon till på mig och sa men det är ju du! Hon kände alltså inte igen mig när jag var jag. Smink, privata kläder och förmodligen lite piggare än förra gången vi sågs.

Vet inte ens vad jag vill säga med detta, egentligen ingenting förutom att jag är tacksam över att få vara någon istället för ingen. Att jag kan gå till mitt jobb där kollegorna känner både mina dåliga och bra sidor, att jag kan träffa vänner och familj som ser mig med allt vad jag är.

Kramar från Malin

Kommentarer
Postat av: Loo

Hejsan.

Vad fint du skriver! Har nyss hittat din blogg men blir glad när jag förtår att du varit väldigt dålig men fått livsgnistan tillbaka och att du mår bättre och känner dig frisk igen.

jag tycker inte alls om sjukhusmiljöer, men jag beundrar dem som jobbar i dom och är glada för att dom finns.

Visst är det vikigt för oss alla att vara någon i stället för ingen! Tack för de fina orden!

Kram till dig från Loo!

2011-01-02 @ 19:54:03
URL: http://tillsammanshemma.blogspot.com/
Postat av: Malin

Hej Loo!Jag blir aå glad över dina ord! Håller med dig om att man beundrar de som arbetar på sjukhus, speciellt de som jobbar med dem som hoppet är ute för, som finns lika mycket för de anhöriga som patienten. På transplantationsavdelningen fanns det helt underbara människor! Några som jag för alltid kommer ha ett rum för i hjärtat, du vet de som gjorde det där lilla extra för att man skulle må bra.

Ha en fin kväll!

Malin

2011-01-02 @ 20:43:51

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0