iminagommor

Min morfar var en rätt cool man!
Han hade verkligen glimten i ögat och skämtade massor. Även den sista tiden när han egentligen bara var en blek kopia av sig själv så kunde det helt plötsligt blixtra till i ögonen och
han var den mannen han en gång var.
Jag saknar  honom, jag saknar den han var innan
han blev glömsk och sjuk.     

Det är underbart att man har fått samla så mycket minnen av människor, saker man delat, små bitar av någon annans liv. Även om man bara möter en människa en enda gång så kan det påverka en oerhört. Ibland tror jag att man har levt flera liv, jag kan träffa en människa och genast känna samhörighet med personen-som att vi redan kännt varandra i flera år.

Anledningen till att jag kom att tänka extra mycket på morfar nu är att vi gick igenom en påse med slipsar som jag fick. De luktade morfar, lite tobaksrök och rakvatten. Precis som han luktade när jag satt i hans knä när jag var liten.
På de stora kalasen (oj vilka kalas man hade på landet förr!) så satt jag med honom när gubbarna spelade poker. Vi var så lyckligt lottade att mormor och morfar bodde på en gård. De hade en stor trädgård som prunkade av blommor och träd, ett trädgårdsland som innehöll det mesta. I ladugården fanns det grisar. Jag och syrran hade små overaller som vi drog på oss innan vi sprang ut till morfar och hjälpte till att mata grisarna. På höloftet hoppade vi i höet och letade efter kattungar när det var tid för det.

Det var lyx att få växa upp så och att få ha en så fin morfar!

Mormor och morfar